Resans bästa dag
Att bo 140 tjejer på ett mycket begränsat utrymme kräver både solidaritet och ödmjukhet. Alla de gånger jag varit på vårt flickhem har jag aldrig sett något bråk eller hört några höjda röster – varken mellan eller från våra flickor. Det kanske dyker upp något på kvällarna när vi inte är där, de bor trots allt upp till åtta tjejer per rum. En annan tanke är att de vet att de har det bra jämfört med många andra tjejer i Garissa.
Idag har det varit en kul och händelserik dag på Dr Ekman Girls Home. Vi har spelat fotboll, hoppat hopprep och långrep – till och med rektorn och lärarna tyckte det var kul. Rektor Kevin var dessutom, utan tvekan, bäst i klassen på hopprep.
Varje år när vi är här har vi en ”festdag”, och så även i år. Då blir det Fanta, Cola och godis till tjejerna – egentligen enda gången på året de får det. Till vår årliga festdag har de också alltid övat in lite teater, dans och sång, och de vill gärna att Bosse och Martti ska göra något också.
Deras teaterstycke, som de skrivit själva, var rätt känslosamt. De berättade för sina mammor om hur de har det på hemmet och i skolan. Tufft – för nästan ingen av flickorna har sin mamma kvar.
Fotboll är en favorit. Jag hann knappt ta fram bollarna förrän de var igång, trots 37-gradig värme. De gillar även volleyboll, men deras nät hade gått sönder. Plötsligt klev Martti upp på scenen och ropade till sig rektorn:
– Varsågod, här får du 50 dollar till ett nytt nät – men det ska vara uppsatt i morgon!
Flickorna jublade och tyckte att rektorn minsann kunde dela med sig av pengarna.
Det är underbart att sitta och prata framtid med tjejerna, och nu när de fått möjlighet till gymnasieutbildning blir deras drömmar mer verkliga. De vill bli allt möjligt, men tre yrken sticker ut: läkare, advokat och journalist. Någon vill också bli professionell fotbollsspelare.
Det är en fantastisk känsla när de kör sin en-klapp, två-klapp, tre-klapp och efter treklappen gemensamt ropar ”Bosse” respektive ”Martti”. Det är nästan så att tårarna kommer.
Även flickhemmet har fått ett lyft, men det finns fortfarande en del att ta tag i. Köket har inte renoverats på trettio år och ser rätt nedgånget ut. Även några sovrum behöver fräschas upp, men allt kostar pengar och våra möjligheter är tyvärr begränsade.
Det mesta fungerar dock väldigt bra, och pengarna vi skickar ner direkt till skolan och hemmet redovisas på ett korrekt sätt – det känns tryggt.
Vi har tackat nej till middag på flickhemmet ikväll. Våra magar är inte riktigt beredda på deras bakterieflora. Förra året blev jag helt kass efter kokt getkött och ris i flickornas matsal.
Nu vinkar vi hej då till flickorna, som ivrigt vinkar tillbaka – med en del slängpussar.
Det blir nog god sömn i natt efter veckans bästa dag. Vilka fantastiska tjejer ni hjälper till att stödja – tack!
Med vänliga hälsningar,
Bosse