Vårt besök på sjukhuset i Garissa blev en stor positiv överraskning. I princip allt hade blivit bättre – och utvecklingen fortsätter.
Vi började som vi brukar, med ett möte med sjukhusdirektören, några medarbetare samt chefskirurgen Liniyioni, så klart. De berättade om den satsning som den kenyanska staten äntligen gjort på sjukhuset i Garissa: en ny administrationsbyggnad, utökade lokaler för operationer samt en del andra renoveringar här och där.
Sjukhusdirektören var välbekant med arbetet vi gör i Ekmans Foundation (stiftelsen) och var stolt över att ha arbetat tillsammans med Carl-Axel Ekman och Göran Claes. Deras insatser för sjukhuset lever kvar, och man visar gärna upp huset där de opererade samt de minnestavlor som finns runt om på sjukhusområdet.
Liniyioni tog som vanligt med oss på en rundtur i sjukhuset så att vi kunde se alla förbättringar som gjorts under det senaste året. Även direktören följde med. Jag är ju ingen expert på sjukvårdsutrustning och teknik – men då har vi ju Martti. Han kollar gärna att till exempel dialysapparaterna fungerar, och en hel del annat när vi går runt.
Som vanligt fick vi komma väldigt nära både vården och patienterna, trots att vi kommer i våra ”vanliga” kläder. En förbättring jämfört med förra året var dock att vi slapp gå barfota när vi besökte operation – nu hade de skaffat vita, rena och fina tofflor. Som lekman är det fantastiskt att få komma in i en operationssal under pågående operation. Jag fick till och med fotografera.
Det känns oerhört bra att bli igenkänd och att stiftelsen får så mycket beröm. Martti är ju känd sedan många år tillbaka, och vi träffade en kille som känt Martti i 25 år – Momma, som ansvarade för kasserat sjukvårdsmaterial för återvinning.
Lite annorlunda mot Sverige är att det finns beväpnade vakter inne på sjukhusområdet och vid alla entréer. En av vakterna stoppade mig och sa att jag inte fick fotografera, men en av officerarna sa till honom: “Han är med Liniyioni, så det är okej.”
I Garissa finns en sjuksköterskeutbildning, så att tillsätta sjuksköterskor har egentligen inte varit något problem. Däremot har man haft svårt att få läkare att flytta till Garissa, men även det har blivit bättre sedan den kenyanska staten började satsa på sjukhuset. Efter att Rotaryläkarna försvann i samband med Al-Shabaabs attentat mot universitetet i Garissa har man främst haft läkare från Kuba och Sydamerika.
En bra dag igen. Nu äter vi kvällsmat på hotellets restaurang – där är det soppor, kyckling eller get som gäller, och vatten.
Vill man riktigt festa till det finns det biff med potatismos. Nästan som hemma. 😇
Flickorna hade det bra idag också. I morgon blir det skolan och en koll på hur det går med de nya klassrummen.
Ha det bäst av allt – och var rädda om er!
Bosse