Skolan expanderar
En dag med hela gänget på skolan – lärare, rektor, administration, elever och ett par som jag inte riktigt har koll på.
Vi hade ett långt möte, för första gången för mig utan Abdullahi, som var tvungen att ge sig iväg på tjänsteresa. Vi ska träffa honom i morgon, lördag, förhoppningsvis. Halima, vicechef på hemmet och skolan, höll i mötet på ett mycket bra sätt. Spännande med en tjej i ledningsgruppen.
Skolan har under det senaste året gjort flera värdefulla investeringar. De har fått en klok och framsynt rektor, Kevin, som nu gör sitt andra år. Man märker tydligt att han är populär bland flickorna, vilket är viktigt för deras utveckling och studieambitioner.
Han jobbar hårt för att få klart den nya IT-utbildningen och byggnaden där utbildningen ska bedrivas. Själva byggnaden var i princip färdig, men det saknades uppkopplingar, laptops och lite annan inredning. När Martti frågade, under rundvandringen i byggnaden – som även innehåller en kemi- och fysiksal – vem som hade bekostat allt detta, kom svaret snabbt från Halima:
Ekmans Foundation, of course.
Det fanns också nya toaletter på området, vilket alla var glada och nöjda över. Själva var vi dock mest glada över den nya byggnaden som ska rymma gymnasieskolan. Redan nu har man 14 tjejer i första ring och 12 i andra, och det fyller på hela tiden, berättade rektorn. Det beror på att vår skola har mycket höga poäng på Kenyas motsvarighet till den svenska PISA-undersökningen.
Tänk – nu har vår skola allt från kindergarten (förskola) till treårig gymnasieutbildning. WOW!
Skolan har dessutom rustats upp lite här och där, men det finns fortfarande problem med städningen på området. De har fått höra det tidigare. Förra året var det rätt bra, men nu är det tillbaka. Det får vi ta med Abdullahi i morgon – vårt skolområde ska vara renast i Garissa.
Vi fick också hälsa på i alla klassrum, vilket var jättekul. Framför allt att träffa några nya flickor som nyligen flyttat in på flickhemmet. En av flickorna hade kommit redan i går morse. Hennes mamma och pappa var borta och hon hade ännu inte hunnit få skoluniform. Hon var fortfarande klädd i sina fina rosa kläder med gulddetaljer.
Mer eller mindre alla klassrum har nu fått nya, riktiga skolbänkar. Tidigare snickrade gårdskarlen ihop dem själv – ytterligare ett rejält lyft.
Det händer mycket på skolan, och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kan fortsätta ge flickorna det stöd till utbildning som de så väl behöver för att självständigt gå vidare i livet.
Ännu en varm dag börjar ta slut här (klockan 17.40). Lite tufft med 37 grader, men det funkar.
Kram på er allihop – vi hörs i morgon,
Bosse