Resedagbok från besök i Garissa 2018

Under hösten var Bo Lindell och Martti Valkonen på besök i Garissa. Här följer Bo och Marttis rapportering från veckan, som även finns publicerat på Facebook.

19 oktober 2018

Efter en lång resa, nästan 10 timmar med flyg och sex timmar i bil på till stora delar skruttiga vägar kom vi fram till Garissa igår eftermiddag.
Vi möttes av Abdullahi och lämnade väskorna på hotellet innan vi besökte SIMAHO, mödravårdskliniken som Monica och Carl-Axel varit med och byggt upp. Deras namn och minne finns med överallt i byggnaden där SIMAHO har sin verksamhet.
Vi fick också träffa flickorna som går sömmerskeutbildningen, den som låg Carl-Axel varmt om hjärtat.
Idag har vi besökt flickhemmet och sjukhuset, även där mycket till minne av Monica och Carl-Axel.
Bo Lindell
Ordf

20 oktober 2018

Hej alla Garissavänner!
Idag har jag upplevt en av mina bästa dagar i livet. En hel dag med Monica och Carl-Axels flickor på flickhemmet i Garissa går inte att berätta det måste upplevas.
Man välkomnas med sång och dans och de har lärt sig namnen, så Mr Lindell var väldigt välkommen, fast nät jag sa åt dem att kalla mig Bosse så gjorde dom det resten av dagen.
Vi hade jättekul ihop, dom var lite blyga i början, men efter en kort stund blev det volleyboll, alla 117 ville vara med i Bosses lag, så läraren fick dela upp lagen.
Efter volleybollen ville flickorna ta bilder, efter bara några bilder tog dom telefonen och ville veta allt om de 297 bilderna jag har i telefonen. Dom undrade hur gamla mina pojkar är, om dom kan komma till Sverige och gifta sig med dem.
En flicka undrade om hon fick vit hud som jag om hon flyttar till Sverige, för hon tyckte det var då snyggt.
De såg lite vinterbilder med snö, men det var inget dom riktigt förstod för minusgrader är inget dom känner till. När det är som kallast i Garissa, juni, juli och augusti är det inte under 25 grader!
En dag som kommer att finnas kvar länge i mitt hjärta å tänk att min vän, hjälte och idol Carl-Axel och hans kära Monica har gjort så mycket gott för flickorna i Garissa, Afrika.
Nu gäller det att vi tillsammans för det här uppdraget vidare, för utan oss skulle flickorna få ett elände, med våldtäkter, prostitution, könsstympning och fattigdom.
I morgon blir det fotboll med flickorna!
Martti Valkonen och Urban Tapper som också är med i Garissa har ägnat dagen år reperationer och service på sjukhuset.
Idag är det ”bara” 34 grader!
Med vänliga hälsningar
Bosse

21 oktober 2018

Hej igen!
Åter en dag med Monica och Carl-Axels flickor. Idag var det fotboll, matchen började redan klockan tio och vi spelade till tolv. Jobbigt för en ”gammal” gubbe med dålig rygg och i 36 graders värme.
Värmen bekom inte tjejerna det minsta trots att de bär rejält med kläder. Under sina vackra schalar och klänningar har dom jeans eller andra byxor plus en tröja. Men trots värmen så vann Bosses lag även fotbollen med 1-0.
Det var lite ledsamt ett tag, de äldsta flickorna, som bott på flickhemmet skall flytta ut den 2 november efter kanske upp till 14 år på hemmet. De slutar grundskolan, som är åtta år och flickorna är mellan 16-18 år, då måste man flytta ut för att ge plats för yngre flickor. Womenkind har även efter de lämnat skolan, koll på var de tar vägen. Man samarbetar med en statlig myndighet för att hitt nära släktingar eller en eventuell förälder, där de kan bo.
Jag satt ner och snackade med dem en stund och alla har drömmar om att bli något bra för att hjälpa Kenya och alla vill studera vidare. De ville bli allt från ingenjör, läkare, jurist, lärare och sjuksköterska till att komma tillbaka och jobba på dr. Ekmans girlhome.
Martti och Urban var med på förmiddagen och spelade fotboll, Urban i det förlorande laget, sen åkte de till sjukhuset för att göra klart allting där. Utanför sjukhuset möttes de av lite stressad personal, en kvinna höll på att föda i en tuc-tuc (en väldigt liten mopedbil).
I morgon skall jag bl.a. träffa fotbollsklubben som har Elfsborg som favoriter. De spelar i samma färger, gult och svart och med ”Mot könsstympning” på tröjorna.
Allt gott!
Bosse

22 oktober 2018

Hej vänner!
Efter några dagar i Garissa och allt det go’a jag fått ta del av tack vare Monica och Carl-Axel måste jag ändå försöka förstå vad det är som gör Garissa till den plats på jorden där så många har det så eländigt och svårt.
Fattigdom, arbetslöshet och drömmar är det mesta man möts av när vi går runt i Garissa och snackar med folk.
Gå runt och gå runt förresten, man gör inte gärna det i stan, eftersom det mer eller mindre överallt finns påverkade grabbar i övre tonåren som gärna spelar lite hotfulla. Men om du börjar snacka med dem har även dom drömmar, som dom innerst inne vet inte slår in.
Mina inlägg på FB i veckan om flickhemmet, SIMAHO, sjukhuset med mera har varit positiva tack vare Monica och Carl-Axels arbete, men för vanliga människor i staden Garissa är det rent ut sagt bara för jävligt. Sopor, smuts, dålig infrastruktur och annat som vi inte skulle fatta eller acceptera, det är vad dom måste leva med, dygnet runt, år ut och år in!
Idag har jag träffat Garissas fotbollslag, tänk att det finns, långt ner i Afrika fotbollsklubbar som har Elfsborg som sitt favoritlag. Dom vill gärna återuppta samarbetet med Elfsborg som mer eller mindre dog ut efter Carl-Axels sista resa till Garissa.
För Martti, Urban och mig är det mesta väldigt bra förutom att vi gärna skulle vilja ha ett glas vin till maten, efter jobbet, men bor man på ett muslimskt hotell är det bara att ta seden dit man kommer, juice eller vatten är det som gäller. Å andra sida är magen fortfarande i god form.
Vi hörs i morgon!
Bosse

23 oktober 2018

Hej igen kära Garissavänner!
Ett av mina uppdrag här i Garissa är att gå igenom ekonomin och hur de förvaltar och förbrukar de medel vi skickar ner varje kvartal, dels till Womenkind, som driver flickhemmet och skolan och dels till SIMAHO som har mödravårdscentralen och syutbildningen.
Jag har suttit ner med Abdullahi, Executive Director och hans ekonomiansvarige. Vi har gått igenom alla böcker, kollat kvitton, utgifter och intäkter. Allt är strålande välskött och jag kan garantera er att varenda krona kommer fram och används på rätt sätt, inte en krona finns oredovisad. Det överlägset mesta går till flickornas uppehälle, mat, skolmaterial, kläder, hygienartiklar och ibland, vid högtider, lite godis.
Det är förresten väldigt gott att se Abdullahis förhållande till flickorna, alla kallar honom ”daddy” och alla pratar gott om honom, inklusive personalen.
Att Garissa har lång väg att gå för att bli ett tryggt och bra samhälle för de flesta är det ingen tvekan om. En sak har man dock lyckats bättre med än vi i Sverige, det är förbjudet med plastpåsar!
Det som fortfarande är ett stort bekymmer för de flesta är den vedervärdiga könsstympningen av små flickor. Men man jobbar oförtrutet vidare med problemet. Strax innan vi kom hit hade man en konferens om könsstympning i Garissa med ledande lokala politiker, islamska ledare och representanter från regeringen som jobbar med barn.
Alla är överens om att det måste stoppas och numera finns det en lag i Kenya som förbjuder könsstympning, men tyvärr efterlevs den inte fullt ut.
En sak som bekymrade mig var när man på SIMAHO berättade att det kommer ner svenska småflickor för att bli könsstympade. Hur får vi stopp på det?
Idag är det lite mulet men ändå rätt mycket över 30 grader!
Med vänliga hälsningar,
Bosse

25 oktober 2018

Hej,
Resan till Garissa och Kenya börjar närma sig sitt slut. Idag har vi en lugn och fin dag och mycket snack om vad vi gjort och om allt fungerat.
Jo då, vi har fått gjort allt vi planerade och kanske lite till. Vi har fått en del frågetecken om kostnader uträttade och Marttis och Urbans arbete på sjukhuset är mycket uppskattat. De har redan fått en skriftlig förfrågan om att komma tillbaka nästa år, så utan tvekan behövs deras insatser här.
Själv har jag fått en ny syn på fattigdom och vad det innebär att bo i Garissa, som börjar närma sig 1 miljon invånare. När Monica och Carl-Axel var här första gången var det 30.000. Ingen av dem som bor i Garissa har det tillnärmelsevis så bra som vi har det i Sverige. Det är väl egentligen så, att bland dem som har det bäst, så är det våra flickor på flickhemmet.
En sak som slagit mig är hur vänliga och glada alla är trots sin fattigdom, alla hälsar och skattar gott, när man säger jambo, jambo, som betyder hej, hej! Jag har dessutom inte stött på en enda tiggare, möjligtvis att någon säger, ses vi i morgon kanske du har en present till mig eller mina barn.
Jag har också av både flickhemmet, skolan och SIMAHO blivit ombedd att komma tillbaka och jag har lovat göra mitt bästa för att även nästa år komma till Garissa/Kenya, som jag nu tagit till mitt hjärta.
Jag har sparat det bästa till sist, Monica och Carl-Axels flickor på flickhemmet. Helt otroligt go’a, tillgivna och intresserade av att få veta! När man omringas av flickor som vill stå så nära som möjligt för att lyssna och gärna hålla i handen bara för att kunna kolla din telefon, ta på ditt hår eller känna hur en vit hud känns, då mår man gott.
Tack älskade Monica och Carl-Axel för jobbet ni lagt ner i Garissa/Afrika och att jag har kunnat få bli en del av det!
I morgon är det en lång resa hem, upp emot 18 timmar sammanlagt i bil och på flyg.
Allt gott!
Bosse